Kilimanjaro

Det är vägen som är mödan värd

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.Hotellgarden
Den bästa dagen är en dag av törst.

Visst finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.”

Karin Boyes ord har aldrig känts så sanna som nu. Jag sitter i en underbart vacker trädgård på Kilimanjaros sluttning. Runt omkring murarna är det stora områden med bananplantager men här inne är gräsmattan klippt och den sopas ideligen av några av de vaktmästarna som ständigt finns till hands i sina beiga overaller.  Stora träd av okänd art, flera av dem med gröna frukter hängande, tornar upp sig runt ikring mig och speciellt ett av dem verkar vara favorittillhåll för en flock apor som tjattrande svingar sig från gren till gren. Blommor av alla färger och former på grönskande buskar doftar ljuvligt och jag känner även de aptitliga aromerna som flyter mot mig från köket en bit bort.

KilifromhotelFrån min favoritsittplats längst ut i hörnet på den halvt övertäckta verandan kan jag inte se själva berget utan har istället en stor glipa himmel där min blick kan vandra över de ständigt förändrande molnen. Jag anar också bergets massiva närhet och vet att om jag går upp på det låga hotelltaket kan jag se toppen de stunder det är molnfritt.

Hotellpersonalen börjar vänja sig vid att jag för det mesta sitter här, först var jag här två dagar innan resten av gruppen kom för att acklimatisera mig och igår fick jag återigen komma hit när jag blev anmodad att gå ner från berget. De kommer och småpratar med mig då och då, frågar om jag vill ha något och serverar mig thé i små kannor.

”Det bästa målet är en nattlång rast, kilimanjaro-machame-route-day1
där elden tänds och brödet bryts i hast.”

Jag har gjort min Kilimanjarobestigning, även om den blev kort. Luftrörsinfektionen jag drog på mig på den långa flygturen förvärrades dag för dag och när vi började vår uppfärd blev det ganska tidigt tydligt att min andning lämnade rätt mycket övrigt att önska.

Första dagen går vi i djungel och fram till lunch är allt ändå ganska ok. Stigen slingrar sig fram genom den snåriga skogen, överallt hörs de osynliga djungeldjurens tjattrande och ibland anas solen genom bladverket. Det är en lättare stigning varvat med några brantare partier. Lunchen, ett långbord utställt bredvid stigen med tidigare förberedda maträtter, är en välkommen paus.

Efter lunchen börjar det mulna och snart därefter går vi i ett duggande regn som snart övergår till tunga, kalla droppar. Jag stannar och sätter på mig regnponchon. Stigningen börjar bli brantare nu och min andning tyngre. Resten av eftermiddagen blir en mardröm av steg och andetag. För varje höjdmeter känns det som jag tappar förmåga att få luft. Jag kämpar på men kommer efter gruppen trots att vi alla ska gå jättesakta. Det är med enorm viljestyrka jag till sist tar mig upp i lägret, på 3100m, kort innan det börjar skymma. Då har jag gått i åtta timmar uppför.

480x250xMachame-Huts-Mess-480x250.png.pagespeed.ic.JeZXpo9j_BLägret chockar mig. Det är så mycket folk och ljud och tält och gyttja och prylar att mina tankar går till de musikfestivaler jag besökte i min ungdom. Direkt förstår jag att mina förväntningar är fel. Att min föreställning om att sitta i utkanten av lägret och skriva ner mina upplevelser från dagen bara är en romantisk fantasi som jag skapat av de fåtal vackra bilder jag sett.

Att få sitta en stund och vila i mattältet och göra i ordning min sovplats för natten får mig inte att må bättre. Tvärtom. Andningen är tyngre än någonsin, jag fryser, det värker i bröstet och hostan jag dragits med sista dagarna har blivit djupare. Dessutom känner jag mig fullständigt energidränerad, som om jag vadar i sirap när jag rör mig. Vi har gjorts uppmärksamma på symtomen på höjdsjuka och jag vet att energilösheten är ett av dem. Jag vet också att lättare höjdsjukesymtom går att komma över det så just nu är mitt mål att äta och sedan vila för att se hur det känns på morgonen. Under middagen observeras jag av guiderna och jag gör mitt bästa för att äta så mycket jag kan trots att jag har noll aptit.

Efter middagen kallar mina guider ut mig ur mattältet och säger helt rakt på sak att de tycker att jag ska gå ner. Nu. På en gång. Annars är risken att luftvägsinfektionen förvärras under natten till lunginflammation. Jag lutar mig mot ena ledaren och gråter, av utmattning? Besvikelse? Lättnad? Jag vet inte, men jag känner i mitt hjärta att de gör rätt så jag protesterar inte. Mina saker packas ihop och så är jag på väg igen, denna gång i det becksvarta mörkret, pannlampa på plats och en av de två guiderna som hela vägen håller mig under armen som stöd för att jag inte ska halka alltför illa på grus och blöta rötter.

Jag önskar att jag kunde säga att det var enklare att gå neråt, men även om det går något lättare att andas så är jag utmattad och det är svårt att se trots pannlampan. Lyset attraherar dessutom tusen vita nattmalar av varierande storlek som flyger in i ögonen, munnen och näsborrarna. Jag försöker lönlöst vifta bort dem en stund men ger upp. Det tar för mycket energi. Till slut hittar jag acceptans i tanken på att de är som de vita flygande ”andarna” i Avatar som inte ska röras.

”Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.”

Vi tar korta pauser på vägen ner, men jag manas på att fortsätta. Jag tappar kollen på tiden, det är bara andetag och benförflyttningar, guiderna pratar mjukt på swahili och blir häpen när jag får en glimt av en Iphone. Kl är 1.18. Strax efter det ser vi en bil på stigen. Mitt hjärta tar ett skutt. De har kommit för att hämta mig. Lättat sätter jag mig och väntar på att de ska få igång bilen, men strax hörs det omisskännliga ljudet av en motor som skär, och skär igen. Hur de än försöker får de inte igång den. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta!

Sista biten är värst. Jag känner mig inte längre värdig utan kvider emellanåt av utmattning. När vi kommer ner till ”gaten” kurar jag ihop mig på en bänk och väntar på att en annan bil ska hämta oss. Halv fyra stupar jag äntligen i säng på hotellet.

”På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.”

Den natten sover jag inte mycket men efter besök hos en jättelik, gråhårig afrikansk läkare morgonen därpå har jag gjort det jag ska. Läkaren spänner ögonen i mig när jag berättat vad som hänt och säger: ”I don’t understand”. När jag förvirrat tittar på honom några sekunder förtydligar han med den retoriska frågan: ”I don’t understand – why you try to climb mountain with infection?”. Han konstaterar lunginflammation och jag får antibiotika.

Tillbaka i hotellets trädgård börjar jag slappna av i det jag inte kan förändra, att det var så här som mitt Kilimanjaroäventyr skulle bli. Det märkliga är att jag, efter sista dygnets strapats (jag har gått 3,2 mil och 1300 höjdmeter upp och ner, tydligen med lunginflammation) mest känner tacksamhet. För den vänlighet jag mött, främst från afrikanerna, för mitt eget mod och villighet att följa min dröm och även från tanken som planterats i mig årtionden tidigare av Byron Katie: ”You’ve been spared!” (Du har blivit förskonad!)

Närmaste dagarna återhämtar jag mig sittandes i trädgården. Jag har ingen elektronik med mig så jag bestämmer mig för att jag är på retreat och att jag, förutom måltiderna, bara får meditera, läsa lite och skriva. Inom kort går jag ner i varv så mycket att jag en stund mediterar på en myras vandrande på en stenplatta. I mer än en halvtimme irrar den runt med sin börda på samma lilla stenplatta, till synes mållöst och ineffektivt. Det slår mig att myrans rörelse är en metafor för mångas liv. Vi bär runt på våra bördor och sätter upp det ena målet efter det andra, men vi stannar inte upp tillräckligt länge för att uppleva där vi är i stunden.

En annan stund blir det tydligt för mig hur mycket vi alla har att lära av varandra. I mitt tycke skulle vi svenskar bli ett varmare och vänligare folk genom att anamma en del av den afrikanska lättsamma vänligheten. Att vi hälsade på varandra med ögonkontakt, ett äkta leende och och ett glad hälsning skulle göra skillnad i vårt kalla land, samtidigt som afrikanerna skulle vinna mycket på att ta efter oss en smula när det gäller organisation och effektivitet!

”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.”

Jag läser passande boken ”Wild” av Cheryl Strayed som manar mig till nya inre och yttre äventyr (rekommenderas). Att följa med på hennes läkande tremånaders resa påverkar också min sinnesstämning. På tredje dagen är jag definitivt på bättringsvägen och jag har dessutom landat i ett inre tillstånd som är så ljuvligt att jag knappt vill förflytta mig från min plats på verandan. Sedan tar en frisk rastlöshet över så sista dagarna, innan gruppen kommer tillbaka, utforskar jag närmast större stad – Moshi.

Det jag har med mig tillbaka som bestående intryck är den varma vänligheten från de många kortare och längre möten jag hade med människor av olika nationaliteter. Afrikanerna imponerade stort i att jag mitt i en miljonstad kan gå omkring som ensam kvinna och småprata med både män och kvinnor i en känsla av total trygghet. Ingen var pushig eller otrevlig. Av alla de möten jag hade på hotellet är intrycket att Kilimanjarobestigningen inte blev vad de förväntade sig för de flesta. Många klarade toppen, men i stort sett alla jag pratade med sa de att det var ”det värsta de varit med om”. De berättade historier om illamående, våldsamma kräkningar, att de pressat sig själva till gränser de inte trott fanns och ibland tagit oerhörda risker. De samtalen ökade ytterligare min känsla av ”I’ve been spared”.

Nu, en vecka efter hemkomst är det bara känslominnen kvar och de starkaste är tacksamhet – en djup sådan bortom ord, värme – från all vänlighet jag mött och ödmjukhet – inför den större planen som vi alla lever i. Varje stund gryr en ny upplevelse, vårt livsäventyr är oändligt.

 

I rörelse (Karin Boye, 1927)

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Kilimanjaro – here I come!

Uhurusign

Tre dagar kvar
Uhuru Peak – Afrikas högsta punkt och en av världens högsta berg. Om tre dagar åker jag. Om elva dagar står jag förhoppningsvis framför den här skylten en kort stund innan jag och de expeditionsdeltagare jag reser med börjar vår mödosamma nedstigning. Jag har inga illusioner om att det här kommer vara lätt, det är ett tufft och lite ologiskt val att mitt i svenska vintern bestiga ett iskallt berg. Så varför gör jag det?

Det korta svaret innefattas också i skylten bredvid. Uhuru betyder nämligen – frihet! Och frihet är vad det handlar om för mig. Ett återknytande med det jag som, under mina ungdomsår, reste kors och tvärs över kontinenterna i ett tappert och lyckat försök att utmana alla mina rädslor. En känsla av frihet som fortfarande kan infinna sig bara jag sätter mig i ett färdmedel som kommer ta mig längre bort än Storstockholmsregionen men inte är fullt tillfredsställt förrän det utmanar mig på alla fronter. Den här resan gör det. Jag har nu i sju månader förberett mig fysiskt, praktiskt och mentalt för det som ska komma och inom närmaste veckorna kommer jag att få veta om det håller. Skylten på bergets topp är min målbild, men det är, som Karin Boye säger, ”vägen som är mödan värd”*. Egentligen är det inget annat jag önskar just nu!

Fysiska och praktiska förberedelser
Resan bokade jag i juni och de första fyra månaderna var jag glad och optimistisk. Jag ökade min träningsfrekvens från 3 – 4 gånger/vecka till 5 – 6 gånger/vecka. Bara det gjorde mig uppfylld och energisk. Jag kände mig oövervinnelig och säker på att lyckas. Allt skulle ju ordna sig, jag hade ju gott om tid. Denna känsla höll i sig tills vi hade en expeditionsträff tre månader innan avresa. Under den praktiska genomgången av utrustningslistan (ett 4 A4 sidor långt manifest) och den efterföljande hiken upp och ner för en hal och brant backe i Hagaparken, lämnade mig sorgligt medveten om hur illa förberedd jag faktiskt var för den här strapatsen.

Det som landade i mig var allvaret i det hela. Att det fanns reella svårigheter att övervinna såsom höjdsjuka, kyla och minskad syrehalt i luften hade jag ju redan förstått, men jag hade trott att jag kanske låg på något slags genomsnitt när det gällde fysisk kondition och praktisk förberedelse. Det visade sig att jag förmodligen var den som var i allra sämst skick av alla drygt trettio personer från två grupper.

Då hade jag ännu inte köpt någon annan utrustning än mina vandringskängor, så jag kände mig som ett ufo bland alla North Face, Haglöfs och Devold utrustade människor. Då trodde jag att mitt Bikramyogande och promenerande skulle vara goda förberedelser, det var innan jag hörde alla historier om mångårig vandringserfarenhet, andra toppbestigningar och isklättringsvana som de andra deltagarna hade. Till råga på allt insåg jag att min astma, som jag trodde var ganska mild, fick mig att flåsa som en blåsbälg när jag försökte hänga med uppför backen i de andras tempo.

Nåväl, jag är inte den som ger mig i första taget, jag bestämde mig för att om jag är svagast fysiskt då får jag bli den som är starkast mentalt och att jag åtminstone skulle se till att jag hade utmärkt utrustning med mig på färden. Så började mitt race för att skaffa mig allt på listan. Av ekonomiska och miljömässiga skäl bestämde jag mig för att försöka återanvända så mycket som möjligt och strax före jul la jag in en beställning på det enda jag inte hittat begagnat – ett liggunderlag med dun i.

Under tiden hade jag också ökat på min träning med Hammarbybacken cirka en gång i veckan. Upp och ner. I vått och torrt. Benen blev starkare, men inte mitt flås och jag fick så sakteliga inse att jag skulle få göra det här med den lungkapacitet jag har.

20150126_173438Sista veckorna har det varit lugnt. All utrustning har legat prydligt ihopvikt i ett litet förråd på övervåningen, men för någon vecka sedan bad jag sonen om hjälp att bära ner alltihop till vardagsrummet så att jag kunde gå igenom allting.

Det jag var orolig för var om allt skulle gå ner i den 80 liters vattentäta packsäck som jag köpt för ändamålet.

20150128_144551Efter några dagars genomgång och provpackning hade jag fått ihop det till en överskådlig packning uppdelad i det som skulle med upp på berget och det som  skulle stanna kvar på hotellet. Och packsäcken funkar fint.

Mentala förberedelser
Egentligen har allt jag tidigare gjort i livet förberett mig för denna resa, alla resor och alla svåra saker jag tagit mig igenom kommer vara mentala erfarenheter som jag kommer ha nytta av när jag i den kalla och syrefattiga luften sakta rör mig uppför den utdöda vulkankanten mitt i natten. Men det jag framför allt insett sista veckorna är att vad som än händer under resan så är jag en vinnare. Jag är en vinnare för att jag faktiskt gör det här. Jag är en vinnare oavsett hur högt upp jag kommer att komma på berget. Det är attityden jag tar med mig på resan, tillsammans med tre noga utvalda pocketböcker – Expeditionen – min kärlekshistoria (Bea Uusma), Och bergen svarade (Khaled Hosseini) och Wild (Cheryl Strayed).

Jag avslutar med ett citat från boken ”Into the wild” av Jon Krakauer:

”Det finns många som lever olyckliga, och ändå inte tar initiativet till att förändra sin situation därför att de är vana vid ett liv i trygghet. Det kan tyckas att det ger sinnet ro, men i själva verket finns det inget som skadar den äventyrliga själen mer än en trygg framtid… Livsglädje kommer ur möten med nya erfarenheter och därför finns ingen större lycka än att se en evigt föränderlig horisont…”

mountains

 

* Karin Boyes dikt: I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr!

The journey has started

kilimanjaro w giraffesFor the past 25 some years I have dreamt of Kilimanjaro. When I was 24 I travelled to Tanzania, visiting my father who was working his final years for Sida (a Swedish government agency for reducing poverty in the world). We went on a two week safari and on the way there we slept one night at the foot of the mountain.

I awoke early, just before sunrise, and crept out of the small bungalow. Walking along the road were hundreds of Africans, men women and children, off to work and school before the heat set in. Everyone was friendly, calling out – Jambo, madam – and many stopped to ask me what my name meant. They were all equally puzzeled when I told them European names don’t always have meaning.

As it got lighter the view of the mountain took over. It was a clear sunrise with no clouds around the top, as on the picture above. But the picture cannot begin to capture the raw beauty that emanated from the vision. In a few moments I felt head over heels in love with the magnificence and magnitude and as I continued my walk together with the Africans, I solemnly swore to myself that I would be back before I was 50 to climb it.

Now, life has taken many turns and twists, and somewhere along the way I forgot my promise to myself. Then as my fiftieth birthday was approaching it dawned on me again, both my promise and that being 50 really is like standing on top of life’s mountain. So should I go or not? I knew that if I wouldn’t do it I would forever be dissapointed with myself. But could I really make it? It felt like a huge stretch, much more than comfortable, but then I looked at all the times in the past where I had stretched and grown and decided to go for it.

So now my reservation is made. My flight is booked and my training has started. Your support in this is greatly appreciated and I will keep you posted as the journey continues!