Det är vägen som är mödan värd

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.Hotellgarden
Den bästa dagen är en dag av törst.

Visst finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.”

Karin Boyes ord har aldrig känts så sanna som nu. Jag sitter i en underbart vacker trädgård på Kilimanjaros sluttning. Runt omkring murarna är det stora områden med bananplantager men här inne är gräsmattan klippt och den sopas ideligen av några av de vaktmästarna som ständigt finns till hands i sina beiga overaller.  Stora träd av okänd art, flera av dem med gröna frukter hängande, tornar upp sig runt ikring mig och speciellt ett av dem verkar vara favorittillhåll för en flock apor som tjattrande svingar sig från gren till gren. Blommor av alla färger och former på grönskande buskar doftar ljuvligt och jag känner även de aptitliga aromerna som flyter mot mig från köket en bit bort.

KilifromhotelFrån min favoritsittplats längst ut i hörnet på den halvt övertäckta verandan kan jag inte se själva berget utan har istället en stor glipa himmel där min blick kan vandra över de ständigt förändrande molnen. Jag anar också bergets massiva närhet och vet att om jag går upp på det låga hotelltaket kan jag se toppen de stunder det är molnfritt.

Hotellpersonalen börjar vänja sig vid att jag för det mesta sitter här, först var jag här två dagar innan resten av gruppen kom för att acklimatisera mig och igår fick jag återigen komma hit när jag blev anmodad att gå ner från berget. De kommer och småpratar med mig då och då, frågar om jag vill ha något och serverar mig thé i små kannor.

”Det bästa målet är en nattlång rast, kilimanjaro-machame-route-day1
där elden tänds och brödet bryts i hast.”

Jag har gjort min Kilimanjarobestigning, även om den blev kort. Luftrörsinfektionen jag drog på mig på den långa flygturen förvärrades dag för dag och när vi började vår uppfärd blev det ganska tidigt tydligt att min andning lämnade rätt mycket övrigt att önska.

Första dagen går vi i djungel och fram till lunch är allt ändå ganska ok. Stigen slingrar sig fram genom den snåriga skogen, överallt hörs de osynliga djungeldjurens tjattrande och ibland anas solen genom bladverket. Det är en lättare stigning varvat med några brantare partier. Lunchen, ett långbord utställt bredvid stigen med tidigare förberedda maträtter, är en välkommen paus.

Efter lunchen börjar det mulna och snart därefter går vi i ett duggande regn som snart övergår till tunga, kalla droppar. Jag stannar och sätter på mig regnponchon. Stigningen börjar bli brantare nu och min andning tyngre. Resten av eftermiddagen blir en mardröm av steg och andetag. För varje höjdmeter känns det som jag tappar förmåga att få luft. Jag kämpar på men kommer efter gruppen trots att vi alla ska gå jättesakta. Det är med enorm viljestyrka jag till sist tar mig upp i lägret, på 3100m, kort innan det börjar skymma. Då har jag gått i åtta timmar uppför.

480x250xMachame-Huts-Mess-480x250.png.pagespeed.ic.JeZXpo9j_BLägret chockar mig. Det är så mycket folk och ljud och tält och gyttja och prylar att mina tankar går till de musikfestivaler jag besökte i min ungdom. Direkt förstår jag att mina förväntningar är fel. Att min föreställning om att sitta i utkanten av lägret och skriva ner mina upplevelser från dagen bara är en romantisk fantasi som jag skapat av de fåtal vackra bilder jag sett.

Att få sitta en stund och vila i mattältet och göra i ordning min sovplats för natten får mig inte att må bättre. Tvärtom. Andningen är tyngre än någonsin, jag fryser, det värker i bröstet och hostan jag dragits med sista dagarna har blivit djupare. Dessutom känner jag mig fullständigt energidränerad, som om jag vadar i sirap när jag rör mig. Vi har gjorts uppmärksamma på symtomen på höjdsjuka och jag vet att energilösheten är ett av dem. Jag vet också att lättare höjdsjukesymtom går att komma över det så just nu är mitt mål att äta och sedan vila för att se hur det känns på morgonen. Under middagen observeras jag av guiderna och jag gör mitt bästa för att äta så mycket jag kan trots att jag har noll aptit.

Efter middagen kallar mina guider ut mig ur mattältet och säger helt rakt på sak att de tycker att jag ska gå ner. Nu. På en gång. Annars är risken att luftvägsinfektionen förvärras under natten till lunginflammation. Jag lutar mig mot ena ledaren och gråter, av utmattning? Besvikelse? Lättnad? Jag vet inte, men jag känner i mitt hjärta att de gör rätt så jag protesterar inte. Mina saker packas ihop och så är jag på väg igen, denna gång i det becksvarta mörkret, pannlampa på plats och en av de två guiderna som hela vägen håller mig under armen som stöd för att jag inte ska halka alltför illa på grus och blöta rötter.

Jag önskar att jag kunde säga att det var enklare att gå neråt, men även om det går något lättare att andas så är jag utmattad och det är svårt att se trots pannlampan. Lyset attraherar dessutom tusen vita nattmalar av varierande storlek som flyger in i ögonen, munnen och näsborrarna. Jag försöker lönlöst vifta bort dem en stund men ger upp. Det tar för mycket energi. Till slut hittar jag acceptans i tanken på att de är som de vita flygande ”andarna” i Avatar som inte ska röras.

”Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.”

Vi tar korta pauser på vägen ner, men jag manas på att fortsätta. Jag tappar kollen på tiden, det är bara andetag och benförflyttningar, guiderna pratar mjukt på swahili och blir häpen när jag får en glimt av en Iphone. Kl är 1.18. Strax efter det ser vi en bil på stigen. Mitt hjärta tar ett skutt. De har kommit för att hämta mig. Lättat sätter jag mig och väntar på att de ska få igång bilen, men strax hörs det omisskännliga ljudet av en motor som skär, och skär igen. Hur de än försöker får de inte igång den. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta!

Sista biten är värst. Jag känner mig inte längre värdig utan kvider emellanåt av utmattning. När vi kommer ner till ”gaten” kurar jag ihop mig på en bänk och väntar på att en annan bil ska hämta oss. Halv fyra stupar jag äntligen i säng på hotellet.

”På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.”

Den natten sover jag inte mycket men efter besök hos en jättelik, gråhårig afrikansk läkare morgonen därpå har jag gjort det jag ska. Läkaren spänner ögonen i mig när jag berättat vad som hänt och säger: ”I don’t understand”. När jag förvirrat tittar på honom några sekunder förtydligar han med den retoriska frågan: ”I don’t understand – why you try to climb mountain with infection?”. Han konstaterar lunginflammation och jag får antibiotika.

Tillbaka i hotellets trädgård börjar jag slappna av i det jag inte kan förändra, att det var så här som mitt Kilimanjaroäventyr skulle bli. Det märkliga är att jag, efter sista dygnets strapats (jag har gått 3,2 mil och 1300 höjdmeter upp och ner, tydligen med lunginflammation) mest känner tacksamhet. För den vänlighet jag mött, främst från afrikanerna, för mitt eget mod och villighet att följa min dröm och även från tanken som planterats i mig årtionden tidigare av Byron Katie: ”You’ve been spared!” (Du har blivit förskonad!)

Närmaste dagarna återhämtar jag mig sittandes i trädgården. Jag har ingen elektronik med mig så jag bestämmer mig för att jag är på retreat och att jag, förutom måltiderna, bara får meditera, läsa lite och skriva. Inom kort går jag ner i varv så mycket att jag en stund mediterar på en myras vandrande på en stenplatta. I mer än en halvtimme irrar den runt med sin börda på samma lilla stenplatta, till synes mållöst och ineffektivt. Det slår mig att myrans rörelse är en metafor för mångas liv. Vi bär runt på våra bördor och sätter upp det ena målet efter det andra, men vi stannar inte upp tillräckligt länge för att uppleva där vi är i stunden.

En annan stund blir det tydligt för mig hur mycket vi alla har att lära av varandra. I mitt tycke skulle vi svenskar bli ett varmare och vänligare folk genom att anamma en del av den afrikanska lättsamma vänligheten. Att vi hälsade på varandra med ögonkontakt, ett äkta leende och och ett glad hälsning skulle göra skillnad i vårt kalla land, samtidigt som afrikanerna skulle vinna mycket på att ta efter oss en smula när det gäller organisation och effektivitet!

”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.”

Jag läser passande boken ”Wild” av Cheryl Strayed som manar mig till nya inre och yttre äventyr (rekommenderas). Att följa med på hennes läkande tremånaders resa påverkar också min sinnesstämning. På tredje dagen är jag definitivt på bättringsvägen och jag har dessutom landat i ett inre tillstånd som är så ljuvligt att jag knappt vill förflytta mig från min plats på verandan. Sedan tar en frisk rastlöshet över så sista dagarna, innan gruppen kommer tillbaka, utforskar jag närmast större stad – Moshi.

Det jag har med mig tillbaka som bestående intryck är den varma vänligheten från de många kortare och längre möten jag hade med människor av olika nationaliteter. Afrikanerna imponerade stort i att jag mitt i en miljonstad kan gå omkring som ensam kvinna och småprata med både män och kvinnor i en känsla av total trygghet. Ingen var pushig eller otrevlig. Av alla de möten jag hade på hotellet är intrycket att Kilimanjarobestigningen inte blev vad de förväntade sig för de flesta. Många klarade toppen, men i stort sett alla jag pratade med sa de att det var ”det värsta de varit med om”. De berättade historier om illamående, våldsamma kräkningar, att de pressat sig själva till gränser de inte trott fanns och ibland tagit oerhörda risker. De samtalen ökade ytterligare min känsla av ”I’ve been spared”.

Nu, en vecka efter hemkomst är det bara känslominnen kvar och de starkaste är tacksamhet – en djup sådan bortom ord, värme – från all vänlighet jag mött och ödmjukhet – inför den större planen som vi alla lever i. Varje stund gryr en ny upplevelse, vårt livsäventyr är oändligt.

 

I rörelse (Karin Boye, 1927)

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Kilimanjaro – here I come!

Uhurusign

Tre dagar kvar
Uhuru Peak – Afrikas högsta punkt och en av världens högsta berg. Om tre dagar åker jag. Om elva dagar står jag förhoppningsvis framför den här skylten en kort stund innan jag och de expeditionsdeltagare jag reser med börjar vår mödosamma nedstigning. Jag har inga illusioner om att det här kommer vara lätt, det är ett tufft och lite ologiskt val att mitt i svenska vintern bestiga ett iskallt berg. Så varför gör jag det?

Det korta svaret innefattas också i skylten bredvid. Uhuru betyder nämligen – frihet! Och frihet är vad det handlar om för mig. Ett återknytande med det jag som, under mina ungdomsår, reste kors och tvärs över kontinenterna i ett tappert och lyckat försök att utmana alla mina rädslor. En känsla av frihet som fortfarande kan infinna sig bara jag sätter mig i ett färdmedel som kommer ta mig längre bort än Storstockholmsregionen men inte är fullt tillfredsställt förrän det utmanar mig på alla fronter. Den här resan gör det. Jag har nu i sju månader förberett mig fysiskt, praktiskt och mentalt för det som ska komma och inom närmaste veckorna kommer jag att få veta om det håller. Skylten på bergets topp är min målbild, men det är, som Karin Boye säger, ”vägen som är mödan värd”*. Egentligen är det inget annat jag önskar just nu!

Fysiska och praktiska förberedelser
Resan bokade jag i juni och de första fyra månaderna var jag glad och optimistisk. Jag ökade min träningsfrekvens från 3 – 4 gånger/vecka till 5 – 6 gånger/vecka. Bara det gjorde mig uppfylld och energisk. Jag kände mig oövervinnelig och säker på att lyckas. Allt skulle ju ordna sig, jag hade ju gott om tid. Denna känsla höll i sig tills vi hade en expeditionsträff tre månader innan avresa. Under den praktiska genomgången av utrustningslistan (ett 4 A4 sidor långt manifest) och den efterföljande hiken upp och ner för en hal och brant backe i Hagaparken, lämnade mig sorgligt medveten om hur illa förberedd jag faktiskt var för den här strapatsen.

Det som landade i mig var allvaret i det hela. Att det fanns reella svårigheter att övervinna såsom höjdsjuka, kyla och minskad syrehalt i luften hade jag ju redan förstått, men jag hade trott att jag kanske låg på något slags genomsnitt när det gällde fysisk kondition och praktisk förberedelse. Det visade sig att jag förmodligen var den som var i allra sämst skick av alla drygt trettio personer från två grupper.

Då hade jag ännu inte köpt någon annan utrustning än mina vandringskängor, så jag kände mig som ett ufo bland alla North Face, Haglöfs och Devold utrustade människor. Då trodde jag att mitt Bikramyogande och promenerande skulle vara goda förberedelser, det var innan jag hörde alla historier om mångårig vandringserfarenhet, andra toppbestigningar och isklättringsvana som de andra deltagarna hade. Till råga på allt insåg jag att min astma, som jag trodde var ganska mild, fick mig att flåsa som en blåsbälg när jag försökte hänga med uppför backen i de andras tempo.

Nåväl, jag är inte den som ger mig i första taget, jag bestämde mig för att om jag är svagast fysiskt då får jag bli den som är starkast mentalt och att jag åtminstone skulle se till att jag hade utmärkt utrustning med mig på färden. Så började mitt race för att skaffa mig allt på listan. Av ekonomiska och miljömässiga skäl bestämde jag mig för att försöka återanvända så mycket som möjligt och strax före jul la jag in en beställning på det enda jag inte hittat begagnat – ett liggunderlag med dun i.

Under tiden hade jag också ökat på min träning med Hammarbybacken cirka en gång i veckan. Upp och ner. I vått och torrt. Benen blev starkare, men inte mitt flås och jag fick så sakteliga inse att jag skulle få göra det här med den lungkapacitet jag har.

20150126_173438Sista veckorna har det varit lugnt. All utrustning har legat prydligt ihopvikt i ett litet förråd på övervåningen, men för någon vecka sedan bad jag sonen om hjälp att bära ner alltihop till vardagsrummet så att jag kunde gå igenom allting.

Det jag var orolig för var om allt skulle gå ner i den 80 liters vattentäta packsäck som jag köpt för ändamålet.

20150128_144551Efter några dagars genomgång och provpackning hade jag fått ihop det till en överskådlig packning uppdelad i det som skulle med upp på berget och det som  skulle stanna kvar på hotellet. Och packsäcken funkar fint.

Mentala förberedelser
Egentligen har allt jag tidigare gjort i livet förberett mig för denna resa, alla resor och alla svåra saker jag tagit mig igenom kommer vara mentala erfarenheter som jag kommer ha nytta av när jag i den kalla och syrefattiga luften sakta rör mig uppför den utdöda vulkankanten mitt i natten. Men det jag framför allt insett sista veckorna är att vad som än händer under resan så är jag en vinnare. Jag är en vinnare för att jag faktiskt gör det här. Jag är en vinnare oavsett hur högt upp jag kommer att komma på berget. Det är attityden jag tar med mig på resan, tillsammans med tre noga utvalda pocketböcker – Expeditionen – min kärlekshistoria (Bea Uusma), Och bergen svarade (Khaled Hosseini) och Wild (Cheryl Strayed).

Jag avslutar med ett citat från boken ”Into the wild” av Jon Krakauer:

”Det finns många som lever olyckliga, och ändå inte tar initiativet till att förändra sin situation därför att de är vana vid ett liv i trygghet. Det kan tyckas att det ger sinnet ro, men i själva verket finns det inget som skadar den äventyrliga själen mer än en trygg framtid… Livsglädje kommer ur möten med nya erfarenheter och därför finns ingen större lycka än att se en evigt föränderlig horisont…”

mountains

 

* Karin Boyes dikt: I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr!

Låt oss vara mer toleranta än SD!

Vaknade denna morgon med tanken – nu måste vi bli bättre på att lyssna! Närmare en miljon svenskar har röstat på SD och innan jag stängde av tv:n igår kväll pratades det om att bilda något slags gränsöverskridande regering i syfte att utesluta SD från makten. Det skrämmer mig. Det låter alldeles för likt det SD själva försöker göra.

Med mig på valvakan var min gamla pappa. Han är vid god vigör men har sedan ett tag tillbaka hemtjänstleveranser av mat varje dag. Eftersom han är glad och social så har jag hört att de flesta gärna vill komma hem till honom för en pratstund och det har gjort mig trygg med att vården i alla fall ibland fungerar bra. Men igår berättade han att han hade pratat val med en av sina ordinarie ”matlämnare” som då hade meddelat att hon tänkte rösta på SD. En 60 årig kvinna som jobbar inom hemtjänsten. Inte den bild jag har av SD-röstaren. Vad som är ännu mer anmärkningsvärt var att hon sa det till min pappa som har 100% utländsk bakgrund, vilket inte kan undgå någon.

Först gjorde hennes uttalande mig upprörd, men under natten har något annat hänt. Jag tänker nu att jag undrar hur hon resonerar, både med sin röst och med att hon kan säga detta till min pappa! Uppenbarligen är det något jag inte begriper här! Och vad vill jag att mina barn ska göra när det är något de inte förstår? Att lyssna och lära!

Om vi kan se förbi våra egna rädslor och möta det som är skrämmande – SD och deras väljare – så undrar jag vad vi kommer att börja greppa! Jag säger inte att jag har något svar, för det har jag inte, men om det är något jag lärt mig under alla år som coach är att om jag ställer öppna och okritiska frågor så kan stora saker ske. För alla inblandade.

Att utesluta SD från makten är detsamma som att utesluta en stor del av svenska folket. I förlängningen är det detsamma som att utesluta människor på grund av deras färg på huden, bostadsort eller religion. Låt oss vara mer toleranta än så. Låt oss vara modiga nog att göra det som vi vill att SD själva ska göra. Låt oss omfamna och sträcka ut våra händer! Låt oss försöka förstå!

A Comic Strip How To Change The World

The journey has started

kilimanjaro w giraffesFor the past 25 some years I have dreamt of Kilimanjaro. When I was 24 I travelled to Tanzania, visiting my father who was working his final years for Sida (a Swedish government agency for reducing poverty in the world). We went on a two week safari and on the way there we slept one night at the foot of the mountain.

I awoke early, just before sunrise, and crept out of the small bungalow. Walking along the road were hundreds of Africans, men women and children, off to work and school before the heat set in. Everyone was friendly, calling out – Jambo, madam – and many stopped to ask me what my name meant. They were all equally puzzeled when I told them European names don’t always have meaning.

As it got lighter the view of the mountain took over. It was a clear sunrise with no clouds around the top, as on the picture above. But the picture cannot begin to capture the raw beauty that emanated from the vision. In a few moments I felt head over heels in love with the magnificence and magnitude and as I continued my walk together with the Africans, I solemnly swore to myself that I would be back before I was 50 to climb it.

Now, life has taken many turns and twists, and somewhere along the way I forgot my promise to myself. Then as my fiftieth birthday was approaching it dawned on me again, both my promise and that being 50 really is like standing on top of life’s mountain. So should I go or not? I knew that if I wouldn’t do it I would forever be dissapointed with myself. But could I really make it? It felt like a huge stretch, much more than comfortable, but then I looked at all the times in the past where I had stretched and grown and decided to go for it.

So now my reservation is made. My flight is booked and my training has started. Your support in this is greatly appreciated and I will keep you posted as the journey continues!

I have a dream

King_Jr_Martin_Luther_093.jpg

Jag har en dröm – ett av de mest kraftfulla talen som någonsin hållits! Ett tal som förändrade saker, gav kraft och mod till människor, ett tal som om och om igen spelas fast det gått så lång tid! För att det är så bra, så berörande, så rätt på alla plan!

Oavsett om vi har hört hela talet någon gång eller inte så har de allra flesta av oss en koppling till det. Vi kan alla orden – I have a dream! Frågan är vad de betyder? För King var det tydligt, han såg ett annat samhälle, en annan tolerans och jämlikhet som USA idag i mångt och mycket har införlivat. (Jag säger inte helt)

Det är någonting i Martin Luther Kings sätt att tala som talar till oss än idag. För mig är det hans förmåga att tala från visionären djupt inuti oss alla. Det som är spännande, tycker jag, är hur han får oss att känna att vi kan göra detsamma! Men hur många av oss vågar drömma så stort?

Varje gång jag lyssnar på talet blir jag påmind om vilken fantastisk storhet vi besitter som människor. Att vi alla har förmågan att kliva utanför vår egen personliga låda, drömma lite större och göra storverk. Även om vi inte tror det! Storverk i våra egna liv eller storverk i det större perspektivet spelar ingen roll. Så, vad drömmer du om?

För att inspireras titta gärna på talet igen, här kommer två länkar:

I have a dream kort version

I have a dream full version

Vägen till Master Coach

fisk byter skålNär jag jobbade med min första coach, Birgitta Granström, för 8 år sedan, använde hon en metafor som fastnade. Hon sa att jag var som en fisk som blivit för stor för den skål jag simmade i. De andra fiskarna irriterade sig på att jag tog plats och jag kände mig trängd. Jag behövde flytta till en ny skål och simma med större fiskar. Så småningom har jag metaforiskt simmat ut i havet och mycket har hänt däremellan.

Egentligen börjar resan långt tidigare. Mitt första minne av att delta i ett transformerande samtal kommer från gymnasiet. Jag pratade med en klasskamrat om något allvarligt när hon plötsligt stannade upp, tittade på mig med en märklig blick, sa tack och att vi inte behövde prata längre för nu visste hon vad hon behövde göra.

Liknande samtal skedde spontant och oregelbundet i åratal i mitt liv. Så småningom började jag meditera och att vara i tystnad hade en självläkande och transformerande effekt på mitt eget sinne. Jag följde upp det med yoga och olika former av personlig utveckling. I den medvetna närvarons anda började jag iaktta mig själv och världen från en plats som jag kallade observatören inuti. Därifrån funderade jag emellanåt på vad som urskiljde de livsförändrande samtalen från de vanliga.
frågeteckenFunderingarna ledde till studier. Jag studerade till sjuksköterska och yogalärare, fick fantastiska kunskaper och tyckte yogan framför allt tog mig vidare. Från mitten av 90-talet undervisade jag i yoga och tog även emot för ”samtal” som ibland hade en transformerande verkan och ibland inte. Jag insåg att jag fortfarande letade svar på vad som gjorde samtal så magiska att de förändrade livet! Kunskapen kanske fanns hos psykoterapeuterna, tänkte jag, och gick i både terapi och psykoterapeututbildning (steg 1) för att få svaren. Men det var inte helt rätt det heller. Jag fick mycket insikt, erfarenhet och  kunskap men samtalsresultaten verkade fortfarande lika slumpmässiga.

Under tiden hade en vän till mig, Anna Eriksson, Avalona, blivit coach och jag försökte förstå skillnaden mellan coaching och terapi. I januari 2006 blev jag medbjuden till mitt första ICF möte. Där träffade jag Birgitta som lovade visa mig skillnaden. De första fyra samtalen jag hade med Birgitta förändrade för alltid min självbild! Det var en så dramatiskt positiv upplevelse att jag visste att jag hade hittat svaret på frågan jag så länge sökt. Att vara coach, var tydligen att veta hur man kunde ”skifta” människors sinne, och på ett mycket snabbare och roligare sätt än terapi! Det ville jag bli!
cuccon to butterflyNu gick det fort. Jag transformerade stora delar av mitt privata liv det året. Grundutbildningen till coach på Mindmentor, med Pernilla LaCorte, Kwaiet, blev klar i september samma år och där lärde jag mig äntligen de tekniker och färdigheter som ligger till grunden för ”skiften”. Första helgen var som julafton! Tidigt satte jag upp målet att gå hela vägen från ACC* till MCC* (Master Coach). I det läget var det hisnande, men visionen var klar. I ett annat starkt minne från grundutbildningen får jag stå upp och med hjälp av lappar på golvet skapa vägen från där jag står till att jag försörjer mig som coach. Det var de första stegen som kändes svårast!

Jag minns ögonblicket då jag stannade upp i mitt coachrum några år senare och insåg att jag redan nått det målet. Jag minns de kurser och tuffa prov jag gjorde för att bli PCC* 2010. Jag minns mina egna personliga skiften och utmaningar under åren. Jag minns med tacksamhet och värme i hjärtat min MCC mentor, Britt Weide från CoachWalk, som under mentoråret lärde mig att äntligen ha tillit till att skapa ”shift” varje gång för klienten!

Framför allt minns jag alla klienter som strömmat genom min praktik under åren. Kvinnor och män, unga och gamla, er längtan, era önskemål och vilka fantastiska saker ni åstadkommit med er själva och era liv. Jag minns hur vi delat drömmar, rädslor, skiften, lärdomar och framgångar. Det är ni som inspirerat och lärt mig allra mest! Tack!
Jumping peopleOch nu stå jag här i mål, som Master Certified Coach, 8 år efter den formella coachresan började!

Jag känner mig naturligtvis stolt över att vara ett levande bevis för att visioner kan bli sanna, men mest gläds jag åt den kvalitetssäkring som titeln innebär. Det är för den möjligheten jag är medlem i ICF. Att kunna erbjuda en exceptionell nivå av samtal där ”shift” som skapar resultat är i fokus, är det jag fortfarande brinner för.

Om det skulle sammanfalla med din längtan så hör av dig!

Med värme, Coach Sati
MCC_Web

International Coach Federation certifierar på tre nivåer:
* ACC – Associate Certified Coach
* PCC – Professional Certified Coach
* MCC – Master Certified Coach
Läs mer på icfsverige.se eller coachfederation.org.

Filmtips: Long walk to Freedom

Mandela posterNu har jag nog snöat in en del på Mandela men jag kan inte hjälpa att jag är hopplöst inspirerad av de människor som står upp för det de tror på även när deras personliga frihet och integritet blir kränkt. Som i min förra post …

Den här filmen visar Mandelas liv från ung pojke till president och med alla år i fängelse däremellan. Det är en sorglig och stark film där vi får följa en egensinnig och stark ledare som tuktas av livet och de mycket speciella utmaningar som uppväxten i Sydafrika ger. Efter år av ilska och aggression skapar fängelsevistelsen en mer ödmjuk och självständig men inte mindre stark person som till slut påverkar och förändrar inte bara nationen utan hela världen.

Så oavsett om du delar min passion för hjältar eller inte, eller om du ser filmen eller inte (vilket jag starkt kan rekommendera) så sprid budskapet – människor föds inte att hata, de lär sig; de kan lära sig älska igen för det är mer naturligt för hjärtat!

 

Resiliens

ResilienceResiliens – spänstig motståndskraft enligt ordboken. Ett ord som dyker upp allt oftare i den svenska vokabulären. Men vad är det egentligen?

En styrka när vi har det och en svaghet om den inte finns – både för samhället och individen!  Jag har märkt att för många har ordet resiliens mycket med bevarandet av vår miljö att göra. Men den är lika viktig för vår inre miljö.

För mig har ordet resiliens dykt upp i sammanhang där man pratar om vår inre motståndskraft mot svårigheter och utmaningar som vi möter i livet. En psykiatriker – Peter Kramer – går så långt att han säger att motsatsen till nedstämdhet och låg energi inte är glädje eller lycka, som vi vanligtvis tänker, utan resiliens – motståndskraft!

Så vad ska vi göra för att odla detta? Enligt Kramer så räcker de gamla vanliga hederliga knepen – regelbunden sömn, hälsosam mat och att röra på oss några gånger i veckan långt men inte ända fram. Det han också lägger till är att det är minst lika viktigt att känna tillhörighet och att ägna tid åt att skapa goda relationer, att känna till sitt syfte i livet och arbeta för det samt att odla en känsla av tacksamhet.

Så alltså: sömn, mat, rörelse, relationer, syfte och tacksamhet. Stora teman i livet som alla tar lite tid att arbeta på om de inte just nu fungerar optimalt stödjande för dig. Så hur ser det ut för dig? Var fungerar din resiliens och var ligger dina utmaningar i att skapa större motståndskraft?

Att odla din inre resiliens kommer göra dig spänstigare oavsett var du börjar. Och de fördelar det ger till dig kommer du att sprida ut till dem du möter, en slags Pay it forward – rörelse utan att du behöver fundera så mycket med andra ord! Så var känner du dig inspirerad att börja?

Mandela, Gandhi, Tutu och jag

Nelson-Mandela-Th

Nelson Mandelas död för några veckor sedan startade en flodvåg av tankar hos mig. Hur blir man egentligen en människa som Mandela? Vad är det för grundläggande drag som krävs? Och vad har de stora fredskämparna gemensamt som gör oss människor så berörda?

Min största förebild genom vuxenlivet har varit Mahatma Ganhdi. När människor frågar mig varför  svarar jag att han verkade var en man med fullkomlig integritet. Han var sann mot sig själv och sina ideal och stod upp för dem även när det hade varit lättare att välja en annan väg.

“You must be the change you want to see in the world.” var Gandhis devis. Han såg sina egna tillkortakommanden och försökte förändra dem. Han var inte perfekt. Han bad aldrig om att människor skulle följa eller göra som honom, men det gjorde de och det förändrade historien.

När jag imorse började läsa Desmond Tutus bok ”Om godhet” mötte jag följande mening:

”Om vi tittar på de människor vi hyser sann beundran för ser vi att vi dras till godhet.”

Det är svaret, tänkte jag, på frågan ovan. Vad de stora fredskämparna har gemensamt, med varandra och med oss alla – godhet. Om vi är i grunden goda – som Tutu också säger – är då inte våra liv lika viktiga som Nobelpristagarnas? För vem säger att vi måste bli kända för att förändra vår värld? Ibland kan det räcka med en vänlig gest eller några mjuka väl valda ord för att förändra en annan människas upplevelse och skapa ringar på vattnet. Hur mycket är inte det värt?

Vi tror att vi vill ha framgång, nå våra mål och uppnå våra drömmar men vi högaktar inte alltid de som är framgångsrika. Vi kanske avundas dem och gör upp planer för att likna dem, men vår aktning går till de som är sanna mot större ideal och utstår personliga mödor och lidanden för att nå dem.

Mandela, Gandhi och Tutu har alla mött och haft perioder av djupa svårigheter i sina liv. De har överkommit dem främst genom inre styrka och tro. Att fortsätta tro på människans godhet även när livet visar oss en annan sida är stort. Det inspirerar och ger mig hopp.

När vi nu lämnar ett år och möter ett annat lägger jag ner de flesta önskningar om framgång och yttre måluppfyllelse och ber istället om att minnas min inre godhet. Att komma ihåg att se utmanande möten som Mandela såg sina  fångvaktare – de agerar som de måste och bör behandlas med respekt. Att som Gandhi leva sant, enkelt och modigt och att som Tutu sprida budskapet om godhet till den mänskliga familjen som vi alla är del av.

Jag önskar dig ett Gott Nytt År!

Nästa sida »