Kilimanjaro – here I come!

Uhurusign

Tre dagar kvar
Uhuru Peak – Afrikas högsta punkt och en av världens högsta berg. Om tre dagar åker jag. Om elva dagar står jag förhoppningsvis framför den här skylten en kort stund innan jag och de expeditionsdeltagare jag reser med börjar vår mödosamma nedstigning. Jag har inga illusioner om att det här kommer vara lätt, det är ett tufft och lite ologiskt val att mitt i svenska vintern bestiga ett iskallt berg. Så varför gör jag det?

Det korta svaret innefattas också i skylten bredvid. Uhuru betyder nämligen – frihet! Och frihet är vad det handlar om för mig. Ett återknytande med det jag som, under mina ungdomsår, reste kors och tvärs över kontinenterna i ett tappert och lyckat försök att utmana alla mina rädslor. En känsla av frihet som fortfarande kan infinna sig bara jag sätter mig i ett färdmedel som kommer ta mig längre bort än Storstockholmsregionen men inte är fullt tillfredsställt förrän det utmanar mig på alla fronter. Den här resan gör det. Jag har nu i sju månader förberett mig fysiskt, praktiskt och mentalt för det som ska komma och inom närmaste veckorna kommer jag att få veta om det håller. Skylten på bergets topp är min målbild, men det är, som Karin Boye säger, ”vägen som är mödan värd”*. Egentligen är det inget annat jag önskar just nu!

Fysiska och praktiska förberedelser
Resan bokade jag i juni och de första fyra månaderna var jag glad och optimistisk. Jag ökade min träningsfrekvens från 3 – 4 gånger/vecka till 5 – 6 gånger/vecka. Bara det gjorde mig uppfylld och energisk. Jag kände mig oövervinnelig och säker på att lyckas. Allt skulle ju ordna sig, jag hade ju gott om tid. Denna känsla höll i sig tills vi hade en expeditionsträff tre månader innan avresa. Under den praktiska genomgången av utrustningslistan (ett 4 A4 sidor långt manifest) och den efterföljande hiken upp och ner för en hal och brant backe i Hagaparken, lämnade mig sorgligt medveten om hur illa förberedd jag faktiskt var för den här strapatsen.

Det som landade i mig var allvaret i det hela. Att det fanns reella svårigheter att övervinna såsom höjdsjuka, kyla och minskad syrehalt i luften hade jag ju redan förstått, men jag hade trott att jag kanske låg på något slags genomsnitt när det gällde fysisk kondition och praktisk förberedelse. Det visade sig att jag förmodligen var den som var i allra sämst skick av alla drygt trettio personer från två grupper.

Då hade jag ännu inte köpt någon annan utrustning än mina vandringskängor, så jag kände mig som ett ufo bland alla North Face, Haglöfs och Devold utrustade människor. Då trodde jag att mitt Bikramyogande och promenerande skulle vara goda förberedelser, det var innan jag hörde alla historier om mångårig vandringserfarenhet, andra toppbestigningar och isklättringsvana som de andra deltagarna hade. Till råga på allt insåg jag att min astma, som jag trodde var ganska mild, fick mig att flåsa som en blåsbälg när jag försökte hänga med uppför backen i de andras tempo.

Nåväl, jag är inte den som ger mig i första taget, jag bestämde mig för att om jag är svagast fysiskt då får jag bli den som är starkast mentalt och att jag åtminstone skulle se till att jag hade utmärkt utrustning med mig på färden. Så började mitt race för att skaffa mig allt på listan. Av ekonomiska och miljömässiga skäl bestämde jag mig för att försöka återanvända så mycket som möjligt och strax före jul la jag in en beställning på det enda jag inte hittat begagnat – ett liggunderlag med dun i.

Under tiden hade jag också ökat på min träning med Hammarbybacken cirka en gång i veckan. Upp och ner. I vått och torrt. Benen blev starkare, men inte mitt flås och jag fick så sakteliga inse att jag skulle få göra det här med den lungkapacitet jag har.

20150126_173438Sista veckorna har det varit lugnt. All utrustning har legat prydligt ihopvikt i ett litet förråd på övervåningen, men för någon vecka sedan bad jag sonen om hjälp att bära ner alltihop till vardagsrummet så att jag kunde gå igenom allting.

Det jag var orolig för var om allt skulle gå ner i den 80 liters vattentäta packsäck som jag köpt för ändamålet.

20150128_144551Efter några dagars genomgång och provpackning hade jag fått ihop det till en överskådlig packning uppdelad i det som skulle med upp på berget och det som  skulle stanna kvar på hotellet. Och packsäcken funkar fint.

Mentala förberedelser
Egentligen har allt jag tidigare gjort i livet förberett mig för denna resa, alla resor och alla svåra saker jag tagit mig igenom kommer vara mentala erfarenheter som jag kommer ha nytta av när jag i den kalla och syrefattiga luften sakta rör mig uppför den utdöda vulkankanten mitt i natten. Men det jag framför allt insett sista veckorna är att vad som än händer under resan så är jag en vinnare. Jag är en vinnare för att jag faktiskt gör det här. Jag är en vinnare oavsett hur högt upp jag kommer att komma på berget. Det är attityden jag tar med mig på resan, tillsammans med tre noga utvalda pocketböcker – Expeditionen – min kärlekshistoria (Bea Uusma), Och bergen svarade (Khaled Hosseini) och Wild (Cheryl Strayed).

Jag avslutar med ett citat från boken ”Into the wild” av Jon Krakauer:

”Det finns många som lever olyckliga, och ändå inte tar initiativet till att förändra sin situation därför att de är vana vid ett liv i trygghet. Det kan tyckas att det ger sinnet ro, men i själva verket finns det inget som skadar den äventyrliga själen mer än en trygg framtid… Livsglädje kommer ur möten med nya erfarenheter och därför finns ingen större lycka än att se en evigt föränderlig horisont…”

mountains

 

* Karin Boyes dikt: I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr!